En känd agilityförare/ instruktör från västkusten brukar säga att agilityhundar ska aldrig tänka själva.
Intressant... Blir det då kanske sjælvmotsægande att førsøka få fram den bæsta brukshunden o den bæsta agilityhunden i samma individ...
Spännande att det också i Norge finns tendenser hos folk att inte ha så mycket hindersug på sina hundar. Tycker mig ha sett det här i landet också!
Köpte min sprej av Anita Axelsson och har inte ångrat mig en sekund. Jag blir tryggare och då blir Rally tryggare och vips är den lösa hunden bortjagad
måndag, februari 8, 2010 @ 17:41
Agilitytävlingshelg
I helgen sparkade jag, Marianne o Eirin igång tävlingssäsongen i Moelv.
Marianne hade förlagat våffelsmet o Eirin tog med sig våffeljärn - norrmän alltså - hur mysigt som helst!
Mindre mysigt var att jag blev förkyld redan på fredagen o på lördagen vaknade jag med världens värk i korsryggen som höll i sig så jag helst ville lägga mig ned o grina större delen av helgen
Tyvärr tror jag nog inte att jag ändå kan skylla helgens usla prestationer på dålig form. Visserligen hade jag ett nollat lopp vardera med Yes o Cisco, men loppen var tyvärr varken snabba eller snygga.
Vi har ju haft nästan 3 mnd träningsuppehåll och det märks tydligt på mig. Jag har otroligt svårt att synka med mina hundar.
Problemet är främst att Yes låser på nästa hinder otroligt tidigt, o Cisco otroligt sent. I två av loppen drog jag Cisco bort från nästa hinder för att jag gav för mycket svängkommando på ställen där samma agerande blev för svagt för att svänga Yes...
I ett av loppen (det Cisco nollade) var jag istället väldigt sen o fick extremt stora svängar med Cisco bara för att jag inte vågade dra honom av linjen för tidigt...
Yes var väldigt osäker på ljuden i hallen på lördagen. Agility är lyckligtvis lite som terapi för henne så hon släpper det hyffsat på banan även om jag märker att hon inte tar i riktigt. På söndagen hade hon upptäckt att hallen inte var så farlig som man kunde tro vid första anblick, men då tyckte hon istället att hon kunde välja hinder bäst själv...
Deppade o funderade väldigt över vad som måste till för att jag ska kunna handla två så väldigt olika hundar i samma klass, o tycker jag fick rätat ut några frågetecken när jag nyss läste Mijas blogg. Hon beskriver i dagens blogg hur hon inte vågar lita lika mycket på decel/accel signalerna på tävling som på träning. Precis den känslan har jag oxå, vilket gör att jag lägger till en massa andra extrasignaler på tävling för att ändå få hunden att svänga. Med Yes funkar det ganska bra (när hon väljer att lyssna
) men för Cisco blir det alldeles på tok för mycket...
Så jag tror handlingsplanen må bli att försöka bli mer medveten om de signalerna som funkar på träning o faktiskt hålla mig till dem oxå på tävling.
Hur svårt kan det egentligen vara...?
Trots dålig form träffade vi många trevliga agilityfolk, såg en hel del dålig agility med förare som gav hunden skulden för crappy handling, men oxå ett par riktigt imponerande ekipage. En intressant sak Eirin noterade var att en av de mest imponerande förarna faktiskt såg ut att ha relativt lite hindersug på hunden - den såg inte ut att leta hinder själv utan det var mer som att den bara följde förarens anvisningar väldigt tätt inpå. Jag har inte tänkt på det tidigare, men nu ska det grubblas lite över saken...